Vaxholm var på 1800-talet en plats där krogarnas antal var ovanligt stort. Man antar att i slutet av 1850-talet, var det bara en person som var kristen – en ung man som hette Eriksson. Ingen frågade efter Gud. Men några som trodde på Gud, från Stockholm, började söka sommarbostäder i området och 1862 var vad man vet den första gång någon lekmannapredikant kom till Vaxholm för att hålla en bibelförklaring. Man var några troende som lyckades få hyra stans skolhus för 6 kr per tillfälle.
Stockholms Stadsmission ansåg att situationen i Vaxholm var allvarlig och behövde understöd och de ledande sände först dit en kolportör som bara efter några månader reste till Amerika. Då föreslog C.O. Rosenius att man skulle sända dit Carl Andersson som då var stadsmissionär i Stockholm.
Carl Andersson tog det hela på allvar och sa ja till uppgiften. När han togs emot vid ångbåtsbryggan så öppnade han sin bibel mitt bland främlingar och nyfikna och bad om ett ”ingångsspråk för vaxholmarna”. Hans ögon föll på Apostlagärningarna 27:26 som i den gamla översättningen löd ”Uppå ena ö skole vi vräkne varda.”
Han tog det som en vink från den Gud som på underliga vägar fört honom till Vaxholm.
Men det blev inte lätt. Han gick på den visshet han fått, men blev fientligt bemött. Man lurade till och med små pojkar att springa efter honom på gatan, spotta honom på ryggen och kasta smuts i hans ansikte och kläder. Carl Anderson övertalade en konditor att skicka honom gula och röda, randiga karameller (polkagrisar). Med dem i fickan gick han runt och delade ut de sällsynta godsakerna. Snart bytte barnen ut ”Läsare Andersson” mot ”Farbror Andersson”. Överallt hjälpte Carl Andersson barnen på olika sätt. Hade någon hamnat i ”sjönöd” var Carl Andersson där, var något barn ledset så var han där för att trösta. Överallt var Carl Andersson och hjälpte till. Snart var han vän med alla i Vaxholm. Carl Andersson var fast övertygad om sin uppgift och brukade säga: ”Jesus har lärt oss missionera”. ”Herren gick från stad till stad och från by till by, han uppsökte människorna då dessa icke vill söka sig till honom”.
Carl Andersson var en duktig predikant – folklig och bibeltrogen. Men den stora styrkan med hans verksamhet var att hans liv stämde med allt han förkunnade. Antalet troende växte och 1867 invigdes det första missionshuset. Samma år bildades Vaxholms missionsförening. Arbetet växte snabbt och Missionshuset i Vaxholm blev centralpunkten för verksamheten. Här predikade Carl Andersson med eld och hänförelse. Tillståndet i Vaxholm före Carl Andersson kom dit och ett tjugotal år därefter var så förvandlat att det sågs som ett underverk. När Oscar-Fredriksberg började anläggas på 1870-talet fanns där ett lag med bergsprängare som var storväxta och starka. De söp och slogs. Carl Andersson tog kontakt och började predika för dem. Och många blev omvända. När några officerare kom på inspektion så frågade de arbetsledaren vad de sjöng för sånger i takt med hammarslagen. De hade aldrig hört dem förut. Arbetsledaren svarade att det skett häpnadsväckande saker med arbetarna. ”Förr söpo de och sjöngo: Rullan går, Rullan går! Nu sjunga de nästan allesammans, vad de kalla Sions sånger.”
Carl Andersson var outtröttlig. Han samlade ”hjälpräster” till arbetet. Små missionsföreningar bildades och efter några år var det 13 stycken som ingick i ett skärgårdsförbund som gemensamt med Vaxholms missionsförening avlönade olika predikanter.
Carl Andersson var från 1876 och framåt mer rörlig och ute på resor, men 1880 återvände han till Vaxholm. Väckelsen brann stark i staden och missionshuset var alldeles för litet. Då tog Carl Andersson initiativet till att bygga en ny missionskyrka med omkring 2000 sittplatser. Man ska komma ihåg att då hade Vaxholm omkring 1700 invånare. Kyrkan invigdes 1886 och stod i stadens centrum synligt på långt håll från flera av farlederna in mot Vaxholm. Kyrkan fylldes gång på gång av gudstjänstfirande människor som kom från Vaxholm och in från öarna i närheten. 1891 var hela bygget betalt.
(Från Carl Andersson i Vaxholm, H. Myrbäck. Utgiven till 100-års-minnet av Carl Anderssons födelse)
Fotnot: Den stora missionskyrkan blev för stor och revs. Andreaskyrkan byggdes på Hamngatan 42. Söndag den 15 maj 2022 upphörde Missionsförsamlingen.
/RA
